Att vara Pappa

Ikväll grät jag när jag nattade min son, av tacksamheten att ha honom i mitt liv. Att få ta del av hans ljus, hans kärlek, hans galenheter och fantastiska kreativitet. En ständigt virvlande kraft av livslust och upptäckarglädje. Varje ögonblick är en möjlighet till att utforska hur långt en pinne går att kasta på isen, hur det är att snurra och snurra, hur det känns att gå utomhus i bara kalsongerna eller pärla hela det alfabet han precis lärt sig.

Jag vill vara där för honom som en kraft av kärlek och hållande. Jag vill ge honom plats att virvla runt och upptäcka världen. Jag vill uppmuntra honom att leka sig genom världen och ha så kul han bara orkar.

För mig innebär det också att när jag börjar bli trött så vet jag att det inte är han som är problemet. Jag kan bara inte hålla samma nivå som honom. För mig börjar det som en lätt sammandragning i magen som följs av känslan att han är för mycket, att något borde vara annorlunda. Redan där har jag ofta vettet och ger mig tiden att gå och vila. Annars kommer avstängning. Jag finns inte mer bara. Pappa är borta. Bara sådär. Han gick upp i rök rent känslomässigt eller kröp ner under ett bord. I den fasen får jag ett enormt motstånd mot det som är och vill kämpa mig undan med näbbar och klor. Kommer jag dit är liksom det kokta fläsket både rökt och kokt.

Jag gillar det som Ram Das säger att det vi erbjuder andra människor är en miljö att vara i. Vilken miljö erbjuder du till dina kära?