Dearmouring retreat

Jag har precis återvänt efter att ha assisterat på ett dearmouring retreat i en vecka. Känner mig både helt slut och samtidigt väldigt tacksam efter att ha varit ”spaceholder” i ca 10 h om dagen. Deltagarna har gett varandra sessioner och jobbat igenom alla punkter på kroppen där vi samlar energimässiga blockeringar. Det är så vackert att få se hur läkande det är när vi öppnar oss för att känna smärtan som har hållits gömd och dold och är redo att släppa. När axlarna får sjunka och käken släpper sitt grepp. Att dessutom känna hur gruppens energi förändras över veckan och processen blir djupare och djupare är också fascinerande. Hur de dagliga meditationerna får mig och de andra i gruppen att känna mer, känna andningens lekfullhet i magen. Att följa de små nyanserna och lägga märke till skiftningar i mig själv och i andra.

En sak jag vill dela är vikten av att kunna stanna kvar i obehagliga känslor. En i gruppen hade delat en obehaglig upplevelse och vi i gruppen fick sitta en lång stund och känna in i det. Känna hur mitt eget sinne gärna vill undvika, skratta bort, tänka på något annat, disassociera eller bara raskt gå vidare. Vilken gåva det är i livet att kunna stå kvar i något obehagligt som i ett lönesamtal eller en konflikt och stå kvar i min sanning.

Den sista dagen på retreatet fick jag en session av en man som var dansare. Det var som att han bjöd upp min kropp till dans och han var så mjuk och moderlig i sitt hållande. Han strechade min kropp hit o dit o tryckte ibland på punkter så jag fick release (tjöt helt enkelt). Det slutade med att han vaggade in mig i fosterställning och jag märkte att jag började jollra o även fick ett enormt sug på min egen tumme. Efter ett tag hade jag slutat andas och drog helt plötsligt efter andan och det kändes som jag hade vatten i lungorna och föddes på nytt. Allt kändes nytt och klart och regnstormen som drog utanför var som ett mirakel. Känner mig rörd och tacksam för att få vara med om så mycket konstiga och läkande saker.