Det gör ont, då måste det vara fel!

Jag tror att vi människor har en inneboende motvilja mot smärta och lidande, som har hjälpt oss i många situationer men är ett stort hinder mot utveckling. Som medmänniskor har vi naturligtvis en uppgift att lindra fysisk och psykiskt lidande hos våra medmänniskor men det finns nyanser som vi lätt förbiser.

Motståndet mot lidande och dess konsekvenser

Det största lidandet i mitt eget liv har varit när livet inte motsvarar mina mentala bilder. Helt enkelt när jag har gjort konstruktioner i mitt inre hur jag vill att livet ska gestalta sig. Dessa konstruktioner är resultat av min uppväxt och den kultur jag präglats av. Som jag ser det är den västerländska kulturen byggd på ett framgångsrecept. Att lyckas, att nå någonstans. Den inbyggda problematiken i det är att när vi nått yttre framgång så är det sällan lycka automatisk medföljer. Vi har bara gått ett par pinnhål upp på en evolutionär stege som leder vidare. Problematiken blir då att vi har en modell som i princip bara leder oss utvecklingsmässigt till tonåren och sen tar stopp. Det finns ingen karta och kompass längre, vi saknar förebilder.

Det är i detta skede då illusionerna kan börja uppluckras med vilket medföljer en djup smärta och förvirring. När vi lever i en kultur som jag upplever som skyggar mot lidandet och vi dessutom saknar förebilder, kan det vara en svår tid. Att stå ensam i total förvirring innebär en enorm utmaning. Ofta med enormt starka känslor av misslyckande, känslor av värdelöshet eller övergivenhet. Det är då lätt att försvinna in i olika typer av dövande av smärtan som ex olika former av missbruk.

Vägen genom mörkret – att möta sig själv

Som jag ser det är detta också då vi kommit till ett vägskäl till det som kallas ”uppvaknandet”, men först måste vi gå igenom ”själens mörka natt”. Det är nu som konsten ligger i att vända den utåtriktade energin inåt för att möta de konstruktioner vi haft i vårt sinne som inte längre är användbara för oss i vår utveckling. Att ge upp, släppa taget och förlåta. Det svåra med det är att vi har programmerat vårt system för att kämpa i det yttre för att få de resultat vi vill. Det är en process av att mjukna och hitta nya inre stigar i en snårig och svårnavigerad skog.

För mig krävs det om och om igen påminnelser om att de yttre kamper vi utkämpar är speglingar kring inre tillstånd vi försöker undvika. Exempelvis när jag känt mig värdelös eller liten så har jag velat ha en kvinna som kan fylla det tomrummet. Problemet blir då att jag söker en funktion som en individ ska uppfylla. Då kommer jag automatisk att projicera mitt behov på den individen och försöka boxa in den så den ska ge mig det jag vill ha. Då begränsar jag den individen och kampen är ett faktum.

Skiftet i min upplevelse är när vi kan vara nyfikna på våra egna rädslor och stå kvar i dem istället för att bli till offer eller försöka med handling ta bort dem. Om jag börjar närma mig möjligheten att alla situationer pekar på lärdomar som jag kan göra i mig. Så länge som offret är kvar eller den som handlar för att ta bort smärtan så rör vi oss i cirklar för att undvika det onda. När vi kan ta hem och sitta med det onda, skrika, gråta, sjunga eller dansa så kan vi låta energin cirkulera i kroppen istället för att hamna som en svart klump i magen.

Alla har vi våra olika vägar som vi behöver utforska för att hitta det som passar just oss. Det är inte bråttom och ingens resa är bättre eller sämre än någon annans. Men när vi lyckas ge upp lite av de bilderna av hur livet borde gestalta sig och istället leva ett liv där vi låter det visa sig efter hand är det som det blir lite mer plats och luft runtomkring oss. Det är först när jag från djupet av min själ inser att det är mina rädslor som binder mig som jag är beredd börja göra det inre smärtsamma arbete som krävs för att bli fri. Allt annat är bara att hålla mig själv i en illusion av att någon/något annat där ute ska rädda mig från mig själv.