Drama och relationer

En modell som jag tycker ger en god bild på vad som händer i relationer när ”the shit hits the fan” är Karpmans dramatringel, se nedan:

Det är när vi blir triggade och börjar försvar vår position. Alltid när vi försvarar vår position tar vi någon av de tre rollerna Offer/Förövare/Hjälpare. Här kan vi rolla runt och ta olika roller för att navigera ut den andra personen. Som jag ser det så är allt försvar grundat på att det är något känslomässigt som vi inte vill känna och därmed försöker skydda oss från tex känslan av att vara värdelös. Då män i vår kultur oftare har uppfostrats med hjältedyrkan (Stålmannen, fantomen, spindelmannen etc) så hamnar de lättare i förövarrollen då den är aktiv och kvinnor tenderar till att hamna i offerrollen då den är passiv. Detta kan skilja sig väldigt mycket åt i olika relationer och jag hamnade tex mer i offerrollen efter min olycka.

Det intressant i mitt tycke är inte vem som hamnar var eller varför utan hur vi kan ta oss vidare ifrån dessa positioner. När jag hamnade mer i offerrollen efter min olycka så var till slut den enda vägen igenom att möta de känslor som jag ville undvika. Så länge vi försvar oss kan vi helt enkelt inte ta oss ut från modellen eftersom vi försvarar oss mot känslor som ligger inom oss själva.

Hur går vi då ur modellen och befriar oss från dess fängslande runtgående rörelse? Det är just där det blir lite lurigare och som Einstein uttrycker det:

”No problem can be solved from the same level of consciousness that created it.”

Det handlar helt enkelt om att vi måste släppa vår position helt och hållet och falla fritt ner i det som positionen är uppbyggd kring. Det är något av det läskigaste vi kan göra eftersom vi då blir tvungna att lämna huvudet och ta oss ner i kroppen och känslorna, vilket känns som och är en enorm kontrollförlust. Att dyka ner i det undermedvetna och inte veta vilka drakar och demoner du kommer möta. Det är här vi kommer in på begrepp som a heroes/heroins journey, karma, spiritualitet, meditation etc. Jag tror att ingen individ kan påbörja den resan innan smärtan av att hålla kvar det gamla blir för stor eller möjligtvis när den ser att den går i cirklar. En spirituell resa är ju ett hopp ut i det okända och en omdefinition av självet, samma själv som försvaras med näbbar och klor i Karpmans triangel. Det är början på en ny livsresa och ett äventyr ner i det universum som vi är.

Wheel of consent

Anledningen till att vi hamnar i Karpmans dramatriangel är som sagt för att undvika vissa känslor. Då hamnar vi i positionen offer/förövare eller hjälpare. En modell som jag tycker ytterligare nyanserar detta är ”Wheel of consent” eftersom den pekar på skuggsidan som vi spelar ut. Skuggsidan är ofta en omedveten del av oss själva som vi spelar ut för att undvika smärtan av känslomässiga sår.

Jag har exempelvis alltid varit rädd att hamna i förövarrollen eller ”take” som den heter i ”Wheel of consent” och även haft svårt för att ta emot över lag vilket gör att jag även har svårt att vara i ”Allow”. Om jag inte tittar djupare på anledningar bakom detta och börjar öva på att uttrycka min vilja kring vad jag vill ha och kunna ta emot det så återstår bara för mig i att vara i ”serve” eller ”allow”. Då hamnar jag i princip i att välja mellan att vara offer eller hjälpare. Skuggsidan blir då i ”serve” att vara martyr eller duktig pojke/flicke och i ”allow” att vara ett passivt offer som tolererar viss behandling. Det går att dyka hur djupt som helst i detta men för mig och i mitt exempel har det exempelvis varit nyttigt att hitta till min egen ilska och gränssättning. När jag känner att jag får vara i min kraft utan att vara rädd för den kan jag också lättare ta ett ansvar och uttrycka vad jag vill ha. Min rädsla har till stor del också handlat om rädslan att inte få vad jag vill ha. En otroligt bra övning för mig har då varit i att fråga efter det jag vill ha och få nej och kunna vara kvar i den emotionella responsen och hålla den i mig och känna på den utan att agera ut den. Det är som jag ser det sättet att kunna ta sig ur de begränsade rollerna i ”Wheel of consent” eller kanske kunna vara i alla roller. Vi behöver helt enkelt öva oss på att vara i de olika inre responserna som sker i oss och lära oss att stå i de obehagliga känslorna som uppstår, att leka med det. Om vi inte vågar prova oss fram och känna obehaget som kan uppstå så är vi mer eller mindre dömde att fortsätta gå i våra upptrampade omedvetna mönster. Det krävs ett mod och ett tålamod för att våga lyfta på mattan till det undermedvetna och börja göra det inre arbetet som krävs att bli fri(are). Du vet att du är på god väg när du börjar känna en nyfikenhet för de känslorna/kroppssensationerna som tidigare bara var obehagliga.

För mig utgör inga av dessa modeller sanningen, de är mer markörer på kartan som kan hjälpa oss att utforska vår inre terräng. Vi kan skina ljus på platser som först till synes är mörka och skrämmande men efterhand kan visa sig vara stora lärdomar och allierade i livets skola. För er som vill lära er mer så se skaparen av ”Wheel of Consent” presentera sin modell: