Fasting of the mind

En sorgeprocess tar tid men jag hade som sagt bestämt mig för att möta de känslorna som uppstod i mig. Jag ägnade timtals varje dag till meditation för att överhuvudtaget kunna observera mina känslor utan att helt bli dem.

Att möta sorgen utan distraktioner

För att underlätta för mig själv så beslutade jag mig för att ta vissa steg som dels skulle undvika distraktioner och dels ta mig ifrån min beroenden. Jag gav bort min TV till mitt X och slutade spela dataspel, vilket hade varit en av mina distraktioner. Jag slutade med all träning förutom yogan, då jag hade en stark tendens att där igenom straffa mig själv. Jag var i stort behov av mjukhet. Jag slutade först med att äta kött, sedan mjölkprodukter och till sist efter en lång tid gick jag över till vegansk kost. Efterhand som jag känner det i mig så är det lättare att cirkulera energi när jag inte äter så tung mat.

Att skapa utrymme för inre läkning

Jag slutade också i princip att arbeta, min motivation hade dött ut och min vilsenhet över vart jag ville och jag var på väg var total. Istället för att springa runt som en huvudlös höna på jakt bestämde jag mig helt enkelt för att sitta och invänta svar.

Nakenbad i Sövdesjön, en fristad

Mitt liv blev varannan vecka ett liv ihop med min son och då baserat på att ge honom kärlek och trygghet. Varannan vecka fick jag enormt mycket tid för att meditera, gå skogspromenader, läsa ”spirituella” böcker och lyssna på olika spirituella lärare.

Jag målade helt enkelt in mig i ett hörn där jag inte kunde fly min smärta genom distraktioner och inte heller förlita mig på mina beroenden eller hitta nya. Jag hade exempelvis tidigare haft sex som ett kvitto på att jag var värdefull och älskad. Det fanns inte på kartan och jag kände hur hela min underkropp var som avstängd av all kamp. Jag behövde vila, lugn och ett odramatiskt liv.

Att låta sig falla

Den smärtan jag upplevde efter separationen var för stor för mig att hålla. Den gick inte att stoppa eller tränga undan utan krävde att fara igenom mig.

Vad finns att göra när allt jag kämpat för att behålla inte finns längre?

Vad finns att göra när allt jag gjort förvandlats till stoft?

Vad finns att hålla i när livet jag trott mig leva tagit slut?

Svaret på alla dessa frågor är naturligtvis: Inget

Det finns inget att göra eller hålla i när livet rämnar. Det enda jag kunde göra var att använda smärtan för att öppna mig istället för att sluta mig. Att låta mig falla till de bråddjup i mig själv som jag behövde möta om och om igen. Att bekanta mig med vrår i mig själv som jag inte vågat se och som jag gjort allt för att undvika. Platserna av värdelöshetskänslor, av meningslöshet och total otrygghet. De ställen i mig själv som jag byggt ett liv runt för att skydda. Ett bottenlöst fall går inte i ord att beskriva för en som inte själv varit med om det. När verkligheten som tycktes fast och stabil börjar vackla och vacklar för att till slut rämna i ett kaos och mörker. Det var just i samma mörker, tystnad, tomhet och meningslöshet som ett inre ljus började lysa. När allt hopp var ute så var det som en viskande röst sa: ”Det är okey, du är hållen, du kan släppa taget”.

Balansgången mellan acceptans och insikt

På semester med Ebbe

Att gå ifrån ett liv som handlar om att minska smärtan och kontrollera den, till att låta allt få kännas och vara och släppa taget var och är för mig en väldigt svår sak. Det kräver en otrolig balansgång. Det kräver en målmedvetenhet om att inte vända tillbaka, det kräver ett stort mod självkärlek och att ge upp offret. Så fort jag hamnar i offerrollen har jag slutat acceptera det som är. Samtidigt måste jag vara medveten om när jag ska acceptera det som är och när smärtan vill att jag ska titta närmare på någonting. Att sitta med förvirring tills jag blir visad en väg. Att sitta med sorg, tvivel och sentimentalitet tills det övergår till något annat. Att veta om att den här vägen blev mig given och den är min att vandra och det är bara i mig som vägbeskrivningen framträder. Att gå igenom det och mjukna i hjärtat och samtidigt vara en närvarande Pappa med min son var en väldigt svår uppgift.