Hur kan vi hjälpa till?

Efter min föreläsning på Furuboda folkhögskola idag så hamnade jag i samtal med personalen där. De möter en hel del människor som har det tufft, bl.a ensamkommande flyktingbarn. Då uppstår såklart frågan; Hur kan vi hjälpa människor i kris och trauma? Det är lätt att vi går in och vill befria den andre människan från dess smärta, men jag tror inte det är så det fungerar. Om vi närmar oss en människa med ingången att något är ”fel” eller att den andra människan behöver förändra sig så har vi omedelbart tagit oss en roll av en hjälpare. En sån rollbesättning tror jag de flesta luktar på många meters håll för finns det en hjälpare så behöver då också finns någon som blir hjälpt och därmed en offerposition.

Min känsla är att i alla former av kontakt där människor behöver stöd så behöver vi in i ett djupt lyssnande. Det innebär att jag lägger ifrån mig alla min förutfattade meningar om vem jag är, vem den andra personen är och om det är något jag vill ska hända. Utöver det att jag låter mitt hjärta visa vägen till vad som ska ske. Kanske inget, kanske en kram, kanske ett samtal. Först när jag tar mig själv ur bilden så infinner sig en intelligens bortom koncepten. Det kräver en vakenhet då det är lätt att tankarna drar igång om att ”detta funkar” eller ”jag hjälper den här människan” om jag följer dessa tankar så har jag lämnat kontakten med den andra människan och halkat in i mitt eget konceptuella universum.

Därför är det jag kan erbjuda en annan människa helt enkelt det arbete jag gjort med mig själv för att vara så öppen som möjligt. Utöver detta kan vi naturligtvis hjälpa utsatta människor med en massa andra saker men just i mötet tror jag på vikten av att vara en klar kanal.

När det gäller just trauma så finns det många sätt att gå djupare och underlätta för kroppen att självläka som TRE och djupandning och olika typer av somatic experience.

En fin videosnutt med Adyashanti nedan som visar hur våra tankar om verkligheten skapar vårt lidande: