Kris, motstånd & terapi

Sommaren 2016 uppstod en djup kris i min och min frus relation. Jag hade inga andra verktyg till hands än att kämpa. Problemet var att ju mer jag kämpade ju mer krampade jag och snärjde in mig. Jag blev räddare och räddare och min kärlek blandades med skräck, hat och avsky. Vi provade att gå i parterapi men det gav föga resultat. Jag kände hur jag bara föll ner i en förtvivlad fruktlös kamp för att lösa något jag omöjligen kunde lösa.

Separationens mörker och den emotionella kampen

Sommaren efter separerad vi efter ett års kamp och smärta. Separationen var för mig som att känslomässigt åka baklänges ner för en rutschkana i ett ändlöst mörker. Det finns ingen väg undan och jag bestämde mig för att jag behövde möta allt som skulle komma.

Jag minns att jag ofta behövde sitta i meditation i timtal för att komma ur mina konstruktioner och tankar om mitt liv och vakna upp till verkligheten, nuet. Först då fick jag en liten paus från kriget som härjade inom mig och kunde  se fåglarna, höra havets brus och faktiskt leva. Hela min mage var som en kramp efter ett års hållande och kämpande. Jag började med att varje kväll hålla en hand om magen och en om hjärtat och lyssna på lugnande chantingmusik. Dagarna var ofta som i ett töcken efter sömnlösa nätter, självmordstankarna var med mig men jag hade min son att tänka på. Alla de konstruktion och drömmar jag haft om mitt liv hade kommit till ett stopp, jag var lam och nyseparerad.

Vägen inåt – att möta sig själv

Jag var tvungen att vända uppmärksamheten inåt för det fanns ingen annan väg att gå. Ju mer jag mediterade och lyssnade inåt ju mer märkte jag hur hård jag var mot mig själv. Jag hade piskat mig själv med träning ändå sen jag var tonåring och nu märkte jag tydligt hur rösterna i mitt huvud sa ”du måste träna mer annars är du klen” eller ”du är värdelös om du inte..”. Ganska snart förstod jag att det var där i mitt inre det stora slaget skulle stå. Det var ju också ett inbyggt problem med att ha slag inom sig. Detta visade sig mer handla om att mjukna, släppa taget och ge efter till en total osäkerhet.

Ett första steg – men inte hela vägen

Jag valde att börja i terapi hos en man i Lund. Jag valde aktivt att ha en man då jag hade ett behov av att möta en man som kunde tala om känslor och vara med känslor.  Jag hade inte haft den upplevelsen med min Pappa och tror att det är ett vanligt fenomen bland männen i den åldern.När jag kom dit kändes det som att det enda verktyg jag hade till hands var en såg och det var jag själv som satt på den gren som skulle sågas av.

Jag tyckte det var givande att tala och bli lyssnad på på det sättet som våra möten innebar. Att veta att det var en timme som var vigd åt mig och det som jag befann mig i. Jag tyckte att terapin pekade på beteenden och tankesätt som jag hade och exponerade dem än tydligare för mig själv. Däremot kände jag inte att jag tankemässigt kunde komma ur mig själv och hur jag var funtad. Jag kunde se de delar i mig själv där jag var för hård, eller delar i mig själv där jag var rädd för att uttrycka mig men jag kände instinktivt att jag behövde gå djupare för att få en förlösning. Jag tror att jag gick tjugo gånger och det var en fin vägledning men sen behövde jag hitta nya vägar för att spränga upp mina gömda rum.