Lärarvikarie i en vecka

Jobbade som lärarvikarie i veckan som var på en högstadieskola. Det var en väldigt spännande utmaning i närvaro och motivation. Att mötas av en del elever som inte ville vara där överhuvudtaget och många som gjorde vad de kunde för att undvika att arbeta såsom att flippa fönster till youtube, hålla på med snapshot eller annat. Att känna av rastlösheten och det omotiverade utan att ta in det i mitt eget system. Att kunna fortsätta att vara i mitt eget hjärta och ge dem förutsättningslös närvaro och seende. Det var både intensivt och roligt men på fredag eftermiddag började jag känna av ett motstånd. Motstånd för mig indikerar alltid för mig att det är dags för mig att dra mig tillbaka inåt och ladda batterierna. Annars bli motstånd frustration och när det går för långt börjar jag stänga ute människor och intryck antagligen för att skydda mig själv för överbelastning.

Inser att jag inte skulle fixa att vara en bra lärare på heltid. Jag hade blivit en surgubbe åtminstone i slutet av veckorna. Jag minns själv hur jag som barn/ungdom törstade efter vuxna som verkade glada och levande och som såg mig. De var lätt räknade på min högstadieskola skulle jag vilja säga. Vuxna som skämtar och inte tar allt på så jävla stort allvar. Att kunna möta ungdomar på deras nivå och sen naturligtvis också sätta gränser är en svår konst.

För mig var en del i det att inte heller döma om någon var omotiverad eller struntade i sitt arbete. Börjar jag döma så börjar jag göra motstånd mot det som är och sen är kampen igång. Allt jag kunde göra var att erbjuda min hjälp och försöka leda tillbaka. Om inte personen vill så har jag försökt men inte försökt forcera igenom min vilja.