Lärdomar av min kropp

Blev opererad i Midsommarveckan och fick en ny höftkula, en stor operation där jag förlorad 1.5 L blod. Jag upplever att jag lyckades undvika att gå in i rädsla och vara närvarande i stor grad genom processen. Utan att gå in i att tex ”om 4 v kommer allt vara mycket bättre” eller ”Hur ska allt gå?!”. När jag känner in djupt i min kropp och djupt in i min smärta så är det också som att jag öppnar mig för vägledning till hur jag kan stödja den. Hade kommit igång och simträna nu efter operationen men märkte att jag fick frossa på nätterna och i lördags märkte jag att mitt operationssår fått en illavarslande färg. Åkte in till akuten och blev inlagd. Under söndagen fick jag prata med en läkare som ville ta djupa prover för att kolla så det inte var en infektion som låg i höftkulan, för om så var fallet skulle de behöva göra om hela operationen igen. Sålunda fick jag möta djupa rädslor i mig under hela söndagen. Att göra om en stor operation väckte mycket dödsrädsla och maktlöshet/hoppalöshet i mig. Det som kändes viktigt var att kunna stanna med dessa känslor, omfamna dem och inte fly. Jag tänker att varje situation kan föra med sig lärdomar och i detta var det som en fråga: ”kan du sitta även med detta fullt ut?”. Så mitt inre landskap var kalt och fruset, som en inre dödsprocess, ett förlorande av kontrollen. Att då se och välja att säga ”ja” till den processen och medvetet vara med det som är, var nog min stora lärdom i detta. Sen visade det sig att det inte var en djup infektion och dagen efter fick jag åka hem. Då skiftade min inre process till eld och ett JA, jag lever! Vilket jag sen måste ta hem och ner i kroppen för att inte springa omkring som en huvudlös höna. Nu är jag hemma, vilar och integrerar. Får träffa min sjuka son lite för att avlasta hans Mamma som precis fött ett barn. Jag känner min kropp, lyssnar på fåglarna som sjunger i träden och njuter av solen och meditationerna i min solstol. Varm kram till er och hoppas ni har hälsan där ni är och ser det vackra som finns runtomkring oss alla.

Det jag tänker kring allt detta är att det vi inte vågar möta i oss själva och vår inre verklighet på något vis kommer manifesteras i vår yttre verklighet tills vi har modet att möta och känna det djupet. Då integrerar vi den upplevelsen och är redo för nästa utmaning. Jag hoppas innerligt att jag nu är färdig med sjukhusperspektivet i alla fall på ett långt tag!!