Min ryggskadeberättelse del 1

Det har nu gått många år sedan jag 2011 bröt min rygg i en klätterolycka, där jag föll 11 m under en inomhusklättring och fem år senare gick igenom en smärtsam separeration med min fru och mamma till mitt barn. Det liv jag hade föreställt mig var bortblåst och jag var lam och nyseparerad. Det här är min berättelse om min resa för att hitta till ett nytt liv.

Livet före olyckan

Före min olycka så tränade jag som en galning, Thaiboxning, boxning, löpning, yoga, styrketräning, klättring, allt där jag fick röra kroppen och helst där jag kunde ta ut mig helt och hållet lockade.Jag drev mitt egna bolag som nöjesarrangör där jag samarbetade med med Lasse Brandman och Thomas Petersson. Det gick bra för mig och jag kunde ta ut en bra lön utan att behöva arbeta så fasligt mycket. Jag och min fru hade en fin och lugn relation och sex månader innan olyckan föddes min son. Det var en väldigt fin tid i mitt liv.

Jag minns att tanken på vad som skulle bli min nästa utmaning i livet började dyka upp så smått. Jag minns även att jag sommaren innan min olycka drev på min träning ännu hårdare som att något inom mig visste vad som väntade. Jag drev mitt egna bolag som nöjesarrangör där jag samarbetade med med Lasse Brandman och Thomas Petersson. Det gick bra för mig och jag kunde ta ut en bra lön utan att behöva arbeta så fasligt mycket. Jag och min fru hade en fin och lugn relation och sex månader innan olyckan föddes min son. Det var en väldigt fin tid i mitt liv. Jag minns att tanken på vad som skulle bli min nästa utmaning i livet började dyka upp så smått. Jag minns även att jag sommaren innan min olycka drev på min träning ännu hårdare som att något inom mig visste vad som väntade.

Olyckan

Rester av sommarvindarna svepte över Göteborg den där tidiga septemberkvällen. Jag hade precis avslutat min första dag som pappaledig och ville komma iväg och klättra. Min dåvarande fru och jag hade ett kort gräl om huruvida jag var tvungen att träna efter min första dag som pappaledig. Vinden lekte i mitt hår när jag susade förbi Chalmersområdet upp mot klätterlabbet och jag kände min styrka i kroppen och glädjen över att snart få ta mig an lederna. Väl framme på klätterlabbet som har upp till 16 m hög klätterväggar, mötte jag upp med min bästa kompis Emil. Jag minns som som en rätt vanlig träning, förutom att vi båda var lite disträa. Vi hade bestämt oss för att styrketräna efteråt och jag minns att jag dividerade fram och tillbaka om jag skulle ta en sista led. ”När jag ändå är här” tänkte jag och  började klättra. Det var en led jag klättrat många gånger förut och de första tio metrarna var lätta. Jag tog grepp efter grepp och snart var jag uppe vid de svårare fingergreppen. Jag slängde mig efter ett grepp och

”Jag faller… en isande skräck far igen kroppen innan jag slår i marken 11 meter längre ner. Jag hamnar på hälarna och krossar dem och fotlederna, kraften i fallet spränger en kota i ländryggen som skär igenom min ryggmärg. Sen studsar jag på baken och spräcker svanskotan. Mitt huvud är det sista som slår i och jag blir medvetslös.”

 Kraften av smällen var så stor att en kota i ländryggen sprängdes och skar sönder stora delar av mina nerver i ryggmärgen. Sen landade jag på min hälar som pulveriserades och efter det på rumpan och bröt svanskotan. Slutligen slog jag i skallen i backen, tuppade av och började blöda. Min vän Emil som stod bredvid trodde att jag hade avlidit då jag var medvetslös och blod rann från mitt huvud. 

Jag minns att så trasig hade jag aldrig känt mig i hela mitt liv. Hela kroppen var avdomnad och främmande, som om jag inte bebodde den längre. Allt jag kunde få fram var ”ring Malin, ring Malin”. En kort stund senare var jag på väg i ambulans till Sahlgrenska sjukhuset.

Uppvaknandet

Jag opererades nio timmar den natten. Ett stag sattes mellan kotan L2 och L4 i min ländrygg då splittret från ländkota 3 avlägsnat och den inte finns mer. Spikar sattes i mina hälar eftersom de i princip var pulveriserade och något behövdes för att bygga en skelettstruktur kring. Jag har luddiga minnen från tiden innan och efter operationen och de första dagarna efter. Jag minns hur allt kändes avskalat och naket. Jag minns hur mottaglig jag var för skötarnas energier. Jag vet att jag kände mig väldigt hållen av en sjuksköterska efter uppvaket. Jag kunde vila som i en varm famn av att hon tog in mig. När hon gick av sitt pass kände jag mig utsatt och väldigt utlämnad till mig själv. Drömmarna var kaotiska med hoppande Buddhahuvuden och någon form av tecknad Bamse med grälla färger och skrikiga figurer samt personer som föll ner från tak. Jag minns min enorma törst och att jag bara fick suga på någon slags skumgummiklubba doppad i vatten. Jag minns de smärtsamma vändningarna från en sida till en annan. Jag minns också att jag sa till mig själv ”jag måste försöka acceptera att detta har hänt”.

Avdelning 28

Läser saga för min son i sjukhussängen på Sahlgrenska Sjukhuset

Efter jag stabiliserats någorlunda flyttades jag till avdelning 28 som var specialiserade på ryggmärgsskador. Malin min dåvarande fru var som en soldat vakandes vid min säng och jag minns hur jag kunde vila i känslan av att vara omhändertagen. Hon såg till att jag fick det jag behövde när jag var för svag för att själv ta det ansvaret. Jag började blir klar i huvudet och olika läkare kom in och förklarade vad som hade hänt med olika delar av kroppen. Det var omöjligt för mig att ta in så mycket information, det var som att systemet stängde av sig själv bara efter ett par meningar oavsett hur mycket jag försökte. Allt var väldigt ovisst och skrämmande. Jag blev stucken stup i kvarten då de behövde hålla koll på blodvärden och sådant. Jag pratade sluddrigt då mitt svalg skadats av instuderingen under operationen och min puls skenade iväg. Mitt i allt kaoset vet jag också att jag drömde saker som påverkade mig djupt. Under en dröm sprang jag i en snårskog och kvistarna rev mina ben och piskade mig i ansiktet. Det var mörkt och jag kämpade mig igenom snåren och långt där framme kunde jag ana en ljusning. När ljuset kom närmare öppnade sig en stor glänta och ner i gläntan sken ett stort varmt och enormt starkt ljus. Jag vaknade med en känsla av att vara hållen.

Ingen visste vad konsekvenserna av olyckan skulle bli förutom att det inte såg bra ut. Cirka 10 dagar efter operationen skulle jag mobiliseras dvs komma upp i en rullstol. Det var skrämmande att flytta kroppen från sjukhussängen och via en glidbräda halka ner i en stor rullstol. Min dåvarande fru puttade ut mig på balkongen på avdelning 28 och jag såg ut över Änggårdsbergen där löven började skifta till gult och rött. Där hade jag bara några veckor tidigare sprungit milen och andra längre löppass med backintervaller och fartlek. Ödets ironi frångick mig inte.

Första gången utanför sjukhuset efter olyckan.

Mina underben var helt täckta av gips och för var dag som gick kunde jag se musklerna på mina lår krympa och krympa. Ingen visste om jag skulle kunna kissa eller bajsa själv eller kunna ha sex på vanlig väg. Det fanns tusen frågor och inga svar att få; Hur skulle mitt liv komma att se ut nu? Skulle jag klara av att ta hand om mig själv? Hur skulle det bli med mitt arbete? Vad skulle hända med allt? En månad efter min olycka transporterades jag ner till Orupssjukhuset i Skåne.

Fortsättning följer...