Min ryggskadeberättelse del 2

Orups sjukhus

Det första som slog mig när jag på en bår blev inputtad på Orupssjukhuset var känslan av 70-talskorridorena. Den svenska oktobermånad var sig lik med mörker och regn, allt kändes ruggigt och murrigt. Jag hade sett fram emot att byta miljö och hört mycket gott om Orupssjukhusets rehabavdelning. Jag vet också att det var med en klump i hjärtat som jag sa farväl till mina olycksbrödrar och systrar på Orupssjukhuset.

Att komma till Orup blev också ett uppvaknande då jag kom från en avdelning som var väldigt medicinsk inriktad till en som var mer inriktad på rehabilitering. Innan jag lämnade Sahlgrenska hade jag blivit upphissad gradvis på en slags tippande säng tills jag stod på mina hälar och jag kände att jag hade en optimism med mig till Orupssjukhuset. Det hade nu gått en månad sen min olycka och en läkare kom in en av de första dagarna och pekade på graf som såg ut som en hockeyklubba, där det mesta av funktionen fås tillbaka den första tiden efter olyckstillfället. För min del hade det knappt hänt något förklarade han och sa att ”jag får ställa mig in på att spendera resten av mitt liv i rullstol”. Jag vet att jag höll förtvivlan inom mig tills han lämnat rummet. Sen for jag genom korridorerna med den rullstol jag nu kunde förfoga över själv, ut genom glasentréns dörrar och ut på en gräsmatta. Där stannade jag och grät och förbannade livet som gett mig ett sådant öde.

Dagen efter gick jag på träningen igen med förnyad kraft. Jag bestämde mig där och då att ingen annan än jag kunde bestämma vad som var möjligt och inte möjligt och då kunde jag lika gärna bära det så långt jag bara kunde. De var kunniga sjukgymnaster på Orupssjukhuset men jag vet att jag saknade värmen och  närvaron som jag känt från så många av personalen från Sahlgrenska. Jag fick börja med helgpermission och min fru och jag fick låna ett hus av svärföräldrarnas vänner. Det var väldigt skönt att lämna sjukhusmiljön men väldigt smärtsamt att inse hur begränsad jag var i att ta mig fram. Jag som hade älskat att röra mig på alla sätt och vis förflyttade mig mest mellan rullstolen till toan, till rullstolen till soffan, till rollstolen till sängen. Jag och min kropp trivdes inte så bra med att liksom bara förlytta runt den där köttbiten. Samtidigt var det fint att bara få ligga bredvid min fru och titta på Skavlan eller ha min son i knäet och rulla runt med rullstolen.

Jag minns min tid på Orup som tung. Konsekvenserna av olyckan började framträda allt tydligare och skepsismen från läkare och sjukgymnaster tog mig hårt. Hösten var obönhörligt mörk och regntung och livet gick i liknande färger. Jag gjorde min träning men hur mycket jag än slet så ville inte benen vakna till liv. För det mesta kände jag även en stor trötthet. Spikarna ur mina fötter hade dragits ut och jag minns hur skrämmande det var att duscha själv. Jag satt på en duschpall som lutade lite och eftersom jag inte kunde mota själv med benen var jag livrädd för att trilla ner på golvet, samtidigt forsade det blod ur mina sår på hälarna där spikarna suttit. Allt kändes i den stunden som taget ur en överjävlig mardröm. Jag blev utskriven över Julen men det jag minns mest från den tiden var min fruktansvärda trötthet.

Utskrivning och feber

Utskriven och utmärglad

Julen 2011 firades med familjen. Min pappa hade byggt ett vinschsystem med räls så att jag skulle kunna komma ner i källaren och sågat bort listerna till toan så att jag skulle kunna komma in där. Det var hans konkreta sätt att visa kärlek och omvårdnad. Den tiden blev jag mest liggande och kände mig väldigt orkeslös. Varje dag hade jag en återkommande feber och jag fick gå och vila hela tiden.

Det skulle dröja till slutet av januari innan vi fick reda på att jag hade en infektion i ländryggen då en hudbakterie kommit in där efter den första operationen. Jag upptäckte själv en bula stor som en tennisboll på ryggen en morgon och det var infektionen som började bukta ut. Jag blev återigen opererad och var nära att förlora livhanken. Jag minns ångesten på kvällen innan operation och på morgonen. Ingen hade berättat hur allvarlig operationen var men det var som att kroppen visste. Hela systemet fors igenom av en slags svettig panikkänsla. Jag kände mig helt ensam i hela världen.

Efter operationen hamnade jag på infektionskliniken i Malmö. Smärtan i ryggen var stor och det kändes som att jag fick börja om på nytt. Det var ett bakslag jag inte räknat med. Jag saknade min familj och det kändes i hjärtat när min dåvarande fru skickade en video på min son Ebbe som just lärt sig säga ”pappa”. Jag ville hem och tillbaka till det liv jag kände till. Inte åka från sjukhus till sjukhus och bli ständigt stucken och genomgå kontroller och operationer och leva i den udda sterila värd som ett sjukhus är. Jag var trött på allt.

Det som hållit mig levande genom allt har trots allt varit alla fina människomöten. Från olycksbrödrar och systrar och med seende personal. Att bli sedd bortom patientrollen, att dela en stund med en annan människa som också har smärta och oro. Efter ca två veckor på infektionskliniken fick jag äntligen åka hem.

Hemkomst

Vi hade köpt ett vinterbonat sommarhus som behövde anpassas och renoveras. Under den perioden bodde vi hos mina svärföräldrar. Det var en lättnad att lämna den kliniska sjukhusmiljön men också en omställning. Det var lite som att bli tonårig på nytt fast med familj, lam och boende med svärföräldrarna. Det vackraste var att jag till fullo fick njuta av framförallt min sons men även min frus närvaro. Jag hade ett stor behov av vila efter all dramatik jag varit med om, dessutom behövde jag både lära känna och utmana min nya kropp.

Hemma

I mars kunde vi äntligen flytta in i vårt nya hem och en ny epok kunde ta sin början.

Det var en härlig känsla att den sommaren kunna åka runt med min snart 2-åriga son i knät och plocka hallon. Det  var en skön känsla att kunna bo i sitt eget hem och försöka hitta till en ny sorts liv.

Fortsättning följer...