Min ryggskadeberättelse del 3

Laura Sabella
Aug 9, 2018
6 min read

Rehabilitering

Från början blev jag inte beviljad rehabiliteringsträning men jag stod på mig och relativt snart började jag gå på sjukgymnastik i Ystad. Mitt mål hade varit att komma tillbaka till full rörlighet men som det var så kunde jag inte ens flytta med mitt vänstra ben själv när jag gick med gåbord, trots att 95% av vikten låg på mina armbågar. I Ystad fick jag börja med att gå i en barr. Det var till en början väldigt skrämmande att bara flytta en hand till en ny position av rädslan att trilla. Träning var något som jag väl kände till sen mitt tidigare liv då jag tränat Thaiboxning, boxning, löpning, styrketräning, yoga, tennis etc. Nu var det dock något helt annat. Jag kunde knappt känna mina ben överhuvudtaget och jag mina muskelgensvar var otroligt små. För att ge er en bild så den sommaren blev jag av med ett ben i sjön när jag badade. Jag stod och höll mig bryggan i Sövde med vatten upp till midjan och la märke till att när jag lutade mig åt vänster så fanns det inget som tog emot. Eftersom min känsel var så begränsad och sikten i sjön var dåligt så kunde jag varken känna eller se att benet hade lämnat botten. När jag lutade mig bakåt och började känna i vattnet bakom mig så flöt benet upp till ytan framför mig.

Jag tränade och kämpade som en besatt, även om jag inte skulle återfå full rörlighet så skulle jag ta det så långt jag bara kunde. Efter en månad eller så kunde jag behärska att själv gå i barren och jag var redo för nästa steg: rullator. Att byta en fast struktur som en barr utgör mot en ofast som en rullator var var läskigt men nödvändigt. Jag började gå några steg med rullatorn på sjukgymnastiken med sjukgymnasten bakom mig, nu lyckades jag t.o.m få med vänsterbenet själv. En månad senare hade jag fått hem en rullator och en stor seger var när jag kunde gå de 20 m till brevlådan och hämta posten själv. När jag väl gått 20 m så dröjde det inte länge förrän jag gått 100 m och 400 m och till sist 1 km. Jag mätte tid och längd och inskaffade en motionscykel för att kunna träna benen ännu mer.

Det är värt att säga några ord kring rehabilitering och risk. Jag har alltid varit en riskbenägen person och att gå ifrån rullstol till rullator och så småningom även till kryckor var en riskfylld process. Det var som en balans på en knivsudd. Utan risktagningar inga framsteg, men det gäller att minimera skadorna involverade. Jag minns en gång när jag vågat gå ner med rullatorn för en kort sluttning ner till en bäck som jag ville sitta och beskåda. Nedfärden gick bra om än något krampaktigt och bäcken provade lugnt och fint. När jag vilat mig en stund och vände mig om för att gå upp för sluttningen som bara var ett par meter lång så det mer ut som Mount Everest. Jag tog mod till mig och tog min tid, ”vänster ben, höger ben, balans, fokus.” Helt plötsligt märkte jag hur rullatorn började tippa baklänges och den där skräcken for igenom mig igen när jag föll rakt ner i ett nässelsnår. Den gången gick det bra men jag har under fall fått brott på båda min knän fler gånger samt brutit underbenet i ett fall i köket så det stack fram under huden. Under en strechövning lyckade jag bryta loss en del av höften på mig själv. Det är svårt att veta vart gränserna går för vad min kropp klarar av och det är en konstant prövning i att finna dem.

En stor seger var för mig när jag började kunna gå med kryckor istället för rullator. Jag kunde nu lämna grusvägarna i sommarbyn, där jag slagit följa med en annan rullatorman, Yngve 85 år. Han som jag i början tyckte var en en gasell i sin hastighet och grace med att hantera rullatorn, kunde jag nu lämna bakom mig och bege mig ut i skogen. Det var en solig höstdag då jag packade en ryggsäck med kaffe och fika och begav mig ut i det närliggande skogsområdet. Svampen hade precis börjat poppa upp ur markerna och jag tog med mig en påse och plockade med stor möda ett gäng svampar. Sen satte jag mig i en glänta i solen själv och njöt av min fika och fågelsången.

Att samla skärvorna till ett liv

Trots att jag hade benhård fokus på min rehabilitering och att försöka återfå så mycket funktion som möjligt var det en parallell resa med att få arbete som nöjesarrangör att fungera. Det var sällan det var möjligt att ta sin in i loger och scenutrymmen med rullstol så så fort det gick fick jag börja använda min förmåga att gå med kryckor. Jag arbetade max halvtid för att både få tid för vila och för att hitta tid och ork till träning och rehabilitering.

Tennis

Efter ett år så fick jag helt ta över min träning i egen regi. Jag styrketränade fler gånger i veckan och började även spela rullstolstennis. Ca ett år efter jag börjat träna så vann jag och min medspelare Henrik Härstedt SM i dubbel i rullstolstennis.

Kajak

Innan min olycka så hade jag ofta under somrarna varit ute och paddlat kajak i Göteborgs skärgård och på andra ställen. Jag provade först i Sövdesjön med några goda vänner, sedan ihop med Ebbe och Malin i Blekinge skärgård och till slut ett år senare var jag och Malin på forskajakkurs. Det var ganska läskigt när vi skulle testa att välta med kajakerna och ta oss ur då jag inte riktigt kände om benen följde med.

Simning

Jag hade aldrig lärt mig crawl och anmälde mig därför till en crawlkurs. Jag vet inte riktigt vad de andra deltagarna tänkte när jag dök upp i en rullstol. För mig var det snarast till en början en kamp på liv och död att ta mig från den ena sidan till den andra på 25 meters bassängen. Att träna har som sagt alltid varit en av mina starka sidor så efter ett par år simning så hade jag både lärt mig att göra voltvändning i bassäng och även att simma ett par kilometer under ett pass.

Cykling

Cirka ett år efter olyckan skaffade jag en motionscykel för att träna benen. Efter varje pass skrev jag ner vilket motstånd jag klarat av, hur långt jag cyklat samt om det var ett långpass eller ett intervallpass. Allt för att kunna se vilka framsteg jag gjorde. Framstegen gick väldigt långsamt. Två år senare köpte jag en damcykel med elstöd så att jag skulle kunna cykla i närområdet för träning och med min son. Start och stopp är väldigt lurigt för mig och jag har trillat med cykeln ett antal gånger.

Fysiska behandlingar

Akupunktur

Jag påbörjade en akupunkturbehandling på min rygg ca ett halvår efter olyckan. Min målsättning var att den skulle kunna hjälpa med att förbättra min rörelseförmåga eller känsel. Totalt gjorde jag ca 20 behandlingar. Min upplevelse var att jag ofta under behandlingarna kunde känna saker nere i benen som jag inte gjorde vanligtvis. Behandlingarna gav mig däremot inget direkt resultat som jag hoppats på. Jag fick bekosta behandlingen själv.

Elakupunktur

Jag lyckades få en remiss till elakupunktur. Jag tror att jag gick till sjukgymnasten ca 10 ggr för behandling men utan något nämnvärt resultat.

Massage

Jag fick ofta en del smärta i min ländrygg som lätt blev överbelastad. Här upplevde jag att massagen kunde ge en lättnad. Det var ett bra sätt att hjälpa mina muskler att slappna av. Tror inte det hade någon direkt effekt på mina nervkopplingar.

TENS

TENS är elektrisk nervstimulering som sker genom att koppla på elektroder på huden och sätta ström i dem via en dosa. Även den här metoden kunde jag ibland uppleva slappnar av kroppen men till en lägre grad än massage.

DMSO

Ungefär fem år efter olyckan provade jag att externt på huden applicera DMSO som är en vätska som idag används på skadade travhästar. Det ska vara väldigt läkande vid benbrott etc och vissa studier pekade på nervgenerering. Jag fick inget tydligt resultat av användningen mer än att andedräkten luktade ostron.