Om konsten att våga vara rädd

Tidigare i veckan fick jag reda på att min X fru träffat en ny man. En våg av rädsla och sorg svepte över mig. Tog strypgrepp på min och kastade mig rakt in i känslor och processer som jag varit i åratal tidigare. För mig är det svåra med rädslor att jag blir kontraherad i kroppen och tappar kontakt med mitt hjärta. Jag vill inget hellre än att fly det tillståndet in i ett annat. Jag känner att ”världen är ingen säker plats och vill mig inte väl”.

Att möta rädslan utan att fly

Tidigare i mitt liv har jag haft två till stor del omedvetna strategier för att hantera dessa jobbiga känslor. Den första har varit att jag kastar mig ut ändå och forcerar med vilja och stänger av rädslan. Den strategin gör att saker och ting blir gjorda och är en strategi som till stor del applåderas som det rätta sättet från vårt samhälle i stort (anser jag).  Problemet är att då trycker jag ner mina emotioner i magen och blir hård och forcerande i mitt system. Jag får svårt att lyssna på det budskap som rädslan faktiskt hade och den eventuella lärdom som den ville ge mig. Den andra strategin har varit att helt enkel dra mig undan från världen och ge upp. Då blir jag passiv och tankar och känslor som: ”Det är ändå inte lönt” och  ”jag är värdelös” fyller hela systemet i självömkan.

Ja, men hur hittar vi då en väg ur detta?!

Vägen genom känslorna

Det sätt som jag märker att jag hanterar det på nu är att skapa att så stort utrymme inom mig som möjligt för att om inte välkomna så i alla fall se och känna det som vill bli känt. Jag håller mig själv om magen och känner hur det bubblar och sticks. Känner hur det är något som vill lämna smärtan och gå in i ilska och fördömande. Märker hur det lugnar sig och hur det är något som i mig vill gå in i agerande och avstängdhet. När jag vågar sitta med dessa olika känslovågor och låta dem svepa över mig men inte följa med i dess rörelse så är det som att allt blir hållet inom mitt medvetande och i det finns en trygghet. Det kan kännas helt överväldigande men det får i alla fal få vara som det är.

Natten efter hon berättade fick jag inte en blund sömn, hela systemet arbetade på högvarv. Sån tur är så vet jag att för mig så går det aldrig att lösa såna här saker med ett intellektuellt resonemang. Det är som att lägga ett skydd runt det jag känner och döma någon annan. Därför lyssnade jag inte så mycket på vad huvudet ville säga. Men efter den natten där jag bara lät mig bli tagen av maran var det som att något sedan var redo att födas ur mig. På morgonen så var det som att ljud började röra sig från djupet av mitt system. Det blev att jag ylade av uråldrig smärta som ville bli sedd och få en röst. Som om vårt kollektiva mänskliga lidande i eoner gav en röst genom mig. Jag kunde släppa kontrollen och låta processen ta över hela mig i ett uttryck. Det är kanske som Lasse Brandman har sagt ”Att det du kan uttrycka håller dig ej” och att detta uttrycket tog en djurisk eller uråldrig form och sen kunde röra sig vidare. Jag menar inte att jag blev helt fri från alla känslor som rörde sig i kroppen men när jag kan hitta sätt att ge mig själv till det uttryck som vill igenom så kan jag börja släppa igenom energin istället för att kriga mot den eller kollapsa inför den.

Jag ger mig själv mer tid, jag ger mig själv mer omtanke, jag ger mig själv möjligheten om att be om hjälp och stöd hos mina vänner. Jag låter livets smärta få ha sitt utrymme för jag vet att allt till slut måste bli känt ändå. Det finns ingen väg runt, även om det är platser i mig jag byggt försvar mot att känna ett helt liv så är det dags. Jag får bara öppna dörren till de känslor av värdelöshet, tomhet, ensamhet, förvirring och meningslöshet. ”Kom in, vi sitter här ihop, ja jag vet, det känns så, jag finns här, jag ser dig, jag håller dig”.

Rädslan som hållit mig ifrån att gå så här djupt är tanken om att det går aldrig över, men allt går över. Det finns inget att hålla sig i förutom i kärleken från våra egna hjärtan och min mjukhet till mig själv. Hårdhet vill alltid peka finger och döma eller agera ut. Jag vill alltid att min väg till slut ska vara mjukhetens, kärlekens och förlåtelsens väg men vägen är lång och jag har ett helt liv att öva.

PS jag känner mig rädd för att publicera detta men det är också hållet för jag känner att det är viktigt att våga visa mig i detta och att vi kan öppna för detta trots all skam som kan ligga inbäddad.