På villovägar i mansrollen

Uppvuxen i Sverige på 80-talet fick jag min bild av mansrollen dels av min Pappa, dels av männen i min omgivning men även från serietidningarna; Fantomen, Stålmannen, Hulken. Senare även genom filmer som Rocky, Terminator etc. Det var styrkan och handlingskraften som var de slående attributen och samtidigt deras baksida, det känslokalla och det avstängda. Jag var ett känsligt barn men fick även i skolan lära mig att stoppa ner mina känslor, då gråt hos killar skrattades åt av andra killar och rackades ner på. Det var något man kunde blir mobbad för och instinktivt lärde jag mig att hålla det inne.

Den inlärda mansrollen och kampen för kontroll

Därför blev det snabbt inbyggt i mitt system att jag behöver kämpa för att få det jag vill. Att manipulera yttre omständigheter så de motsvara min inre bild av vad jag vill ha/uppnå. Detta är något jag framförallt burit med mig i min egen träning och senare i min rehabträning. Problemet är att det tar väldigt mycket energi och strategin är att bita ihop och för min egen del att ha en sträng inre domare. Om jag slarvade med min träning så blev det helt enkelt ett oskönt inre klimat.

Det stora problemet uppstod då det inombords blir ett ganska hårt och självklandrade inre klimat och jag började leta utanför mig själv efter något som kunde ge en mjukning. Det var där jag ville finna mig en kvinna som jag likt stålmannen kunde svepa med mig i en heroisk akt och sen skulle allt vara välbalanserat och vackert för evig. Det är sällan sagan slutar där.

För mig är mitt stora inre arbete efter separationen att lära mig att vara med de känslor som uppstår och inte agera på någonting så länge det kommer ifrån en rädsla eller inbillad brist. Att vara på en plats där jag kan observera hela det inre skådespelet utan att bli helt uppslukad av det. Lite som att vara huvudrollsinnehavaren och författaren samtidigt. Utan att öva upp de inre kvaliteterna så blir det ett reagerande istället för ett agerande. Reagerande är till för att undvika svåra känslor, vilka baseras på exempelvis på att jag inte stått ut med att känna mig liten och sårbar som barn. Utifrån det är mitt görande helt styrt av att någonting utanför mig själv ska trygga en känsla som finns i mitt inre. Jag blir en slav under en bild som mitt sinne byggt hur jag ska kunna rädda mig själv och mitt sätt att få det jag vill kan ta allt mer desperata former.

Vägen till inre mjukhet och balans

Min väg är att ständigt försöka mjukna och stanna, och jag har behövt komma dit genom att uppleva det lönlösa och smärtsamma i kämpandet. Mjuknandet är något jag har behövt närma mig rent kroppsligen med hjälp av de metoder jag pratat om innan. Att upptäcka att den mjukheten jag sökt utanför mig i själva verket finns i mig. Att känna att det vackra jag lagt utanför mig själv också vilar i mig. Det har för mig varit en resa att återta den feminina energin i mig själv i en värld som är så präglad av den maskulina göra-världen. Jag pekar på energier som inte har med kön att göra utan ett sätt att beskriva egenskaper som finns i oss alla men kan bli obalanserade. Innan jag på allvar kunde hitta ner på djupet av mina feminina energier behövde jag hitta tillbaka till min kraft.

Att läka ihop med män

För mig fick min identitet som man en kraftig törn när jag blev handikappad. Jag som byggt så mycket av min egen identitet i min kapacitet att sticka ut och springa 2 mil om jag hade lust eller köra hårda Thaiboxningspass. Jag kanaliserade in den energin i ett frenetiskt rehabtränande. När jag och min dåvarande fru separerade så var jag tvungen att ta itu med den inre tyranniserande rösten kring träning. Jag stod till slut helt enkelt inte ut med hårdheten och såg det futila i att köra med mig själv så hårt.

När jag saktade ner tempot och inte tränade hela tiden och valde att inte lyda den tyranniska rösten så dök en annan än obehagligare röst upp: offret. ”Det är synd om mig” ”Hur ska jag klara mig själv?”  ”Jag är handikappad och nyskild och allt kommer vara mörkt för evigt” 

Jag upptäckte vilken enorm kraft och smärta det fanns i offret. Den som inte har fått det den ville ha. Det blev inte som jag ville. Det bodde ett sånt litet barn i mig som jag straffat till lydnad. Det var dags att ta upp det där inre barnet i famnen och ge det plats. Jag gjorde mycket hållande och tröstande av mig själv men efter något år kände jag en dragning till att finna läkning ihop med andra män.

Mankind project

Jag åkte till Mundekulla på MKP Nordic Men’s gathering. Med sisådär 60 andra män och 100 i personalen fick vi gå igenom ”rites of passage” ihop. Vi gjorde resor genom det undermedvetna, vi hittade vårt kraftdjur, vi var nakna ihop och öppnade oss för varandra kring våra problem med sexualitet och sårbarhet. Vi såg varandra i ögonen, grät och höll om varandra. Vi fick hitta till urskriket och förlösa barndomstrauma genom en typ av gestaltning. Att vara naken ihop med de andra männen med mina magra ben och samtidigt visa mig själv fullt ut, i min ilska, i min förtvivlan och i min hopplöshet väckte också en urkraft i mig. Att ge upp allt det jag velat skydda mig emot och falla genom och bli hållen av andra män var väldigt vackert. Det var en helg som gav mig en vacker skjuts i en riktning som jag börjat utforska, där det finns rymd i mig att vara stark och sårbar samtidigt. Att själv utforska och hitta till svaren vilken man och människa jag vill vara, att känna mig fram till det som känns autentiskt och riktigt i mig.

Mansgrupp

Jag hade sedan 2018 haft regelbundna meditationskvällar hemma hos mig. Det var ett sätt för mig att skapa en plats där vi kunde mötas bortom våra roller och prestationer. Vi mediterade, gjorde body scan, Hatha yoga och ibland healing. Att kunna vara ihop utifrån en närvaro och en mjukhet tycker jag är väldigt läkande. Det kan vara ovant och skrämmande och konfrontativt som när vi gör övningar där vi tittar varandra i ögonen i flera minuter. Att göra sådana övningar ger oss en möjlighet att få tag i våra rädslor och se hur vi projicerar ut de på andra. För att kunna få och ta emot den speglingen krävs det en trygg miljö och en villighet från personen att släppa sin gard, kanske på ett sätt som den aldrig vågat släppa sin gard tidigare. Från den platsen kan läkning börja.

Jag följde en inre längtan och la ut ett inlägg på Facebook om att jag ville starta en mansgrupp och jag fick en försiktig men något positiv respons. Till slut vi vi en 7-8 män som bestämde oss för att träffas. Jag valde att till en början leda grupperna då jag plockat upp en massa kunskap kring att driva inre processer på en herrans massa olika alternativa håll.

Att som män träffas med en vilja att gå djupt i sig själv och en vilja av att ifrågasätta sig själv är väldigt vackert och i min upplevelse väldigt ovanligt. Jag har själv tenderat i mitt liv att undvika sammankomster med enbart män, då de tenderar att bli tävlingsorienterade och det lätt infinner sig en hårdhet. Att då vara med i en grupp där vi långsamt tar av oss rustningarna och skydden för varandra och vågar börja titta på det som skaver är en sårbar process. Många män har kanske tidigare bara vågat visa den sidan för kvinnor, om alls. Det formas ett band av tillit i den miljön. En möjlighet och en inbjudan till att vara sårbar, vilket sedan också lämnar plats för en styrka av ett helt annat slag. En styrka som inte bygger på att duga till, hävda sig eller trycka ner någon annan. Det är en styrka som bygger på en känsla av att bli sedd, respekterad och ärad för den individ man är med allt vad det innebär.