Tillbaka till resandet – att våga utforska världen igen

Som ung vuxen reste jag runt jorden själv men efter olyckan hade det bara blivit familjeresor. Nu när jag var själv kände jag att jag behövde expandera min värld igen och våga mig ut. Först provade jag på en helg på en kurs i Radical honesty i Köpenhamn där jag bodde på Air B&B. Sen åkte jag som sagt till Ängsbacka och det visade sig att det funkade att vara där en hel vecka med bara kryckorna trots de många trapporna.

Det är säkert svårt att förstå för någon som inte är eller har varit i en liknande situation, men varje resa kräver någon typ av bedömning kring vad jag klarar av. Blir kroppen överbelastad är det dels en risk att jag får ont i ländryggen, dels en mycket större risk att jag trillar. Att gå med kryckor kräver för mig en mycket större koncentration då jag inte känner var jag har fötterna och råkar ja

g sparka till en liten kantsten så är det lätt att jag trillar. Då mitt skelett har blivit klenare av den mindre belastningen är det dessutom lättare för mig att få frakturer.

Min soloresa till Marocko – ett äventyr med kryckor och ryggsäck

På dromedar i Sahara

En kille som jag var ytligt bekant med la ut på Facebook att han skulle åka till Marocko och fira nyår i Sahara och undrade om någon ville följa med. Det ville jag. En knapp vecka innan nyår tog jag och Simon flyget till Rabat. Min packning bestod av en lätt vandrarryggsäck. Jag hade tidigare inte vågat gå med en sån tung packning så det skulle bli en utmaning. Det blev ett äventyr där jag många gånger fick manövrera mig genom folkhoper med kryckor och min packning, i Marrakech fick jag gå flera kilometer en genom marknadsplatsen innan vi kom till vårt hotell, helt slutkörd. Men glädjen över att få uppleva en kultur på det sätt som jag gjort genom att äta middag med lokalbefolkningen, lifta och i princip uppleva landet som en vanlig backpacker var fantastik.

På middagsbjudning

En magisk resa till Egypten – frihet, delfiner och djupa möten

Ibland är det så vackert som livet lägger ett pärlband av händelser eller upplevelser framför mig. Ett sådant tillfälle var min resa till Egypten och till delfinerna. Om det inte varit så att jag hade lärt mig att crawla efter min olycka och lagt den energin på att verkligen lära mig simma trots mian halvlama ben så hade det inte varit möjligt för mig att simma med delfinerna.

Resan var vacker på många sätt. Den visade mig på min återfunna frihet i vattnet. Den visade mig vilka majestätisk djur delfinerna är, men framförallt visade den mig på kärleksfulla relationer och möten. Kiara Windrider som hade hållit på en shamanskt andningsworkshop på Ängsbacka ett par år tidigare var med och håll i meditationer och workshops på kvällarna. Att vara i hans närvaro, lugn och ljus gav mig en fjäderlätt mjukhet i kroppen. Andningen kunde söka sig ner i magen och systemet slappna av. Jag fick mig underbara vänner på den resan. Framförallt min själssyster Jonna, en skuttglad get som samtidigt är förankrad närvaro, sårbarhet och sanningen. Att vara i en vänskap fylld av mjukhet, tystnad och rymd är en av de finaste upplevelser jag vet.