top of page

Dejting

  • Writer: Olof Jilkén
    Olof Jilkén
  • Apr 9, 2019
  • 2 min read

Ett par dagar efter jag och min fru separerat gick jag en sömnlös natt med i Tinder. Jag började ”swipa” (drar med åt ett håll över personens bild så är det ett ”ja” o drar du åt ett annat så är det ”nej”) på den myriad av kvinnor som dök upp. Jag noterade hur överväldigad jag blev och insåg att jag ville bli räddad från mina känslor. Dagen efter avinstallerade jag appen.


Jag har alltid varit livrädd för att närma mig kvinnor jag känner mig attraherad av. Livrädd för att bli nobbad men minst lika rädd för att träda över deras gränser. Det har gjort att jag antingen hållit mig helt ifrån ett relaterande eller att jag velat gå in i en relation så snabbt som möjligt. Jag har insett att min rädsla helt enkelt har varit för att känna mig sårbar, naken, utlämnad. Som jag skrivit om tidigare har jag fått en viss superman, batman, spidermanprägling. Men jag tror ett sant relaterande är grundat i sårbarhet, annars jagar jag till stor del en mental projektion eller en falsk trygghet.


I dagarna har jag provat att ladda ner Tinder igen för att jag märkte att jag fortfarande höll i en del rädsla. Verktyget blir ju till det vi använder det för. För mig är det viktigt att jag inte låter min rädslor styra mina val i livet för jag tror att vi skapar mer av den energin som vi investerar i saker. I dagsläget söker jag ingen relation men jag söker ett relaterande, en beredvillighet att låta livet visa vägen istället för vad jag tror att jag vill ha i tankarna. Att lyssna på kroppens inre guidning (och nej jag pratar inte om kåthet). Att se energin som väcks när jag skriver med någon annan och känna in i det men inte behöva springa på det. Att använda livet som ett utforskande, att se mina rädslor och hålla dem med en varsamhet så jag inte stänger av som jag tidigare gjort. Det krävs tid och tålamod för den inre vandringen men för mig tror jag att riktigt växande sker sakta, sakta. Sen att Tinder känns som fel plattform är en annan sak. Jag kan börja med att stå i rädslan och sen när det lugnar sig kan jag ta nästa steg och nästa. Inte för att jag vet mitt slutmål utan för att vara så medveten jag kan i livets dans till ingenstans.




 
 
 

Comments


bottom of page